Varför jag är bitter...

I helgen var jag på... Hmm... Låt oss kalla det en spontanutflykt.
Jag startade tidigt, redan klockan 3 på fredagsmorgon. Jag vaknade med universums värsta mensvärk. Så jävla värst att jag knappt kom upp ur sängen. Jag var inte nöjd.

Upp kom jag i alla fall. Klädde på mig, kollade igenom väskan en sista gång och gick sedan ut till garaget för att ta ut moppen som skulle ta mig in till Cambridge och busstationen där.
Inne i garagehelvetet har någon lagt alla 6 cyklar huller om buller. Klockan 3.10 är det mörkt. Jag ramlar således över alla dessa cyklar. Ont gjorde det och jag var inte nöjd.

Ut på vägen med min lilla moppe. Det är ca 1 mil mellan Orwell och Cambridge och det tar väl ca 15 minuter om man har tur med trafiken och det har man ju nästan alltid klockan 3 på morgonen.
Halvvägs in till Cambridge händer det... Moppejäveln lägger av, den vill inte funka mer.
Jag vet ingenting om mopeder, för jag gick överallt när jag var ung. Så där står jag, mitt i en rondell i ett bäckmörkt Cambridge och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag ringer i panik till pappan som jobbar natt. Han vet inte heller vad jag ska göra. Minutrarna till att bussen ska gå blir bara färre och färre. Jag var INTE nöjd!


Men men, slutet gott, allting gott.
En snäll väktare stannade och frågade om jag behövde hjälp och erbjöd sig senare att skjutsa mig till busstationen. Jag hann med bussen.

Det här är en vanlig dag för mig. Så här ser alla dagar ut. Det är alltid någonting som går helt åt helvete. Är det då konstigt att jag är bitter?

Städa, städa varje fredag...

Eller onsdag, för på fredag är jag inte här.
Jag har städat sedan kl 9.00 i morse och jag är fortfarande inte helt klar.
Golvet i köket skurade jag för hand, för moppen de har är värdelös. Det tog mig 1 timme eller så.
Vad händer kl 15.30? Alla kommer hem och springer över golvet med skitiga skor.

Jag vill döda. Jag vill se blod.

Clunch Pit

Här finns ett stort gammalt lertag. Där var jag idag. Det var satans fint där. Men jag insåg inte potentialen förrän det kom en karl dit och började träna. Då öppnades mina ögon för hur fantastiskt detta ställe är egentligen. Jag dreglade av upphetsning när jag såg framför mig hur jag faktiskt hittat ett ställe där jag kan springa utan problem, där jag kan rusa upp och ner för lertagsväggarna.
Marken är så pass mjuk att mina knän kanske håller utan att jag dör lite.
Så jävla fint. Äntligen!

Sol, sol, sol

Det är så varmt att man smälter bort här.
Jag är inte så trevlig när det är så varmt för jag klarar av solsken ungefär lika väl som en pensionär.
Ett annat stort plus för mig och solsken är att jag blir röd som den kräfta jag är. Mina axlar har en klarare rödfärg än en clownnäsa. Fruktansvärt vackert.
Bäst av allt är dock att jag fått soleksem. På brösten.
Mitt enda trumfkort är därmed förstört.

På tal om klanthet...

Ska jag ta och berätta om mina mobiltelefoner kanske?

1. Första mobiltelefonen köpte jag när jag var 13. Det är alltså ca 9 år sedan nu. Det var en Nokia 3330. Det första jag gör när jag kommer utanför butiken är att tappa den i marken, i en liten liten vattenpöl. Den överlevde som tur var, men några månader senare virade jag av misstag in den i en blöt handduk. Den dog.
   
   
2. Mobil nummer två var av märket Sony Ericsson. Om den mobilen kunde tala alltså... Först lyckades jag få den stulen i min egen skola, men en kompis till mig gick i tjyvens klass och sa till en lärare. Jag fick tillbaka mobilen. Ett tag senare åkte jag på en innebandyturnering. Där blev den stulen igen, tillsammans med en massa andra människors telefoner. Polisen gjorde någon slags räd på det högstadiet i den stad (byhåla) jag varit och spelat innebandy i och lyckades se att någon använde min telefon och så fick jag tillbaka den igen. Tredje gången den blev stulen brydde jag mig inte ens om att anmäla det. Jag orkade inte med den där olyckstelefonen längre.
   
   
3. Tredje telefonen var passande nog en 3-mobil (märket kan ha varit Motorola). Den var oförstörbar, till och med för mig. Men den hade ingen som helst täckning. Jag hade precis flyttat hemifrån och min mor fick inte tag på mig och spenderade året med att vara hemskt orolig.
   
   
4. Fjärde telefonen var en liten Samsung som jag älskade. Någon månad efter att jag köpt den hade jag en liten fest hemma hos mig. Jag lutade mig över bordet och mobilen gled ut fickan. Plopp, rakt ner i glaset fyllt med öl. Jag fick använda min fars gamla telefon innan jag fick en ny på min födelsedag.
   
   
5. Femte telefonen var också det en Samsung, men en med kamera och allt. Jag fyller år i början av juli. I slutet av juli åkte vi på bröllop i Göteborg. Jag fick en massa samtal från ett nummer jag inte kände igen, så jag slängde i väg ett "Vem är det?"-sms. Jag fick inget svar. Inte förrän en vecka senare när mobilen låg på mitt nattduksbord. Jag var inte inne i mitt rum men det var en skurhink full med vatten. Den här telefonen hade en udda inställning att inte sluta vibrera förrän man öppnat smset. Mobilen vibrerade hela dagen och på eftermiddagen hittade jag den i skurhinken, så klart.
   
   
6. Efter den hade jag bara en massa lånetelefoner. Jag pallade inte mer, kände att det nog var en förbannelse över mig. Men när jag slutade gymnasiet och flyttade ihop med min dåvarande pojkvän så fick jag hans gamla telefon. Den var toppen.
   En dag pratade jag i telefon med min kära vän Petra. Jag hade lite bråttom ner på stan så jag stod och gjorde mig i ordning i badrummet samtidigt. Jag slår ihop telefonen (det var en flashig viktelefon) och den studsar ur min hand och ner på badrumsgolvet. Där hoppar den runt ett dussin gånger för att sedan studsa rakt ner i det nyss rensade avloppet.
   

Sedan dess har jag inte ägt en telefon. Jag har lånat av Karin och nu lånar jag min mors gamla. Den håller på att dö av ålder just nu och jag grämer för att jag måste köpa mig en ny. Det kommer inte sluta bra.

Vilken bra dag det har varit idag...

• Jag har klivit i både hundbajs och hundmat
• Jag har råkat ut för världens allergichock
• Jag har slagit ena fotknölen halvt fördärvad
• Armbågen låste sig på gymmet när jag höll i inte så lätta vikter
• Jag har ramlat i ett nässelsnår
• Jag har tappat en lampa i golvet och därefter klivit i den krossade glödlampan
• Jag har bakat bröd i 5 timmar för att sedan se hur det försvann utan att jag själv knappt hann smaka
• Jag har tappat mjölpåsen på den nyskurade köksgolvet

Att jag är hemskt klantig är ingen nyhet, men måste allt komma på en och samma dag?

Leksand

På mitt gym tränar det en svensk man. Eller det visste jag ju inte med säkerhet, men någon med Leksandsbyxor brukar oftast vara svensk.

Jag är inte en sån som tar kontakt med främlingar så där på ett gym, det känns konstigt. Jag är där för att svettas och inte samtala.
Idag råkade jag vara på liite dåligt humör när jag åkte och gymmade och dessutom hade jag klätt mig i min Härnösands Handbollsgymnasium-tröja.
Så idag märkte Leksandskillen att det fanns en till svensk på detta pissgym.

Fetstort leende från mannen och en "Härnösand är ju fint!"-kommentar.
Dåligt humör som jag hade så svarade jag bara "Mmmm, om man gillar trippelmord och inskränkthet...".
Bra Sophia. Det är så man skaffar vänner.

Roadkill

Jag känner mig lite som ett roadkill idag. Inte lika platt som ett dock.

På tal om roadkill...
Här där jag bor finns det inget skräp. Inga glasspapper och snusar på trottoarerna.
Inte en endaste fimp.
Däremot är det roadkills överallt. Fasaner, kaniner, igelkottar, ekorrar och nu senast, en räv.
Allt detta utanför min dörr, ungefär.
Jag är hemskt fascinerad av denna räv. Jag kan inte sluta stirra på den. Jag funderar nästan på att dokumentera förruttnelsen.

Vore inte det för mysigt?

Våg

Det finns en våg här i hushållet som jag väger mig med lite då och då, bara för att se att allt går åt rätt håll.
Det gör det, det behöver jag inte ens väga mig för att märka, kläderna börjar bli för stora.
Eller gör de det?
Idag vägde jag mig och det visat sig att jag gått upp 5 kilo.
Fast man kan inte gå upp 5 kilo på 3 dagar. Eller?

Jag kanske lider av världens fatorexi (ni kan ju googla Aftonbladets eminenta artikel om ämnet...).

Jag köper nog en ny våg snart.

Fira?

Idag är första dagen på väldigt länge jag är helt själv här hela dagen. Ingen mamma jobbar hemma, ingen pappa ligger och sover och barnen är i skolan.
Hur ska jag fira?

Ska jag gå på toaletten med dörren öppen?
Spela trummor hela dagen (ska tilläggas att jag inte kan spela trummor)?
Lägga mig i soffan och pilla ludd ur naveln?

Jag lär göra allt det där och lite till. Synd att tiden går så fort när man har roligt...

Smärta

Inte nog med att den där jävla nacksatan har gjort ont halva veckan och stört min träning och gett mig värk i övriga kroppen, nu håller jag på att få en visdomstandsjävel också.
Jag kan inte ens äta.
Jag är så jävla nöjd just nu.

Symmetri

Jag har hört att världens vackraste människor är näst intill helt symmetriska. De har alltså två likadana ansiktshalvor.

Jag är sjukt osymmetrisk hela jag.
Jag är så osymmetrisk att jag faktiskt har lockigt hår på höger sida och näst intill spikrakt på vänster. På riktigt. Det är inte ens en överdrift.

Those who can not do, teach.

Idag är det lördag vilket innebär fotbollsträning.
Jag som någon slags tränare för de lite äldre barnen.
Jag är värdelös på fotboll, trots att jag spelat i 16 år. Känns bra.
Än en gång passar det lilla citatet i rubriken in på mig.

Jag får ofta höra att jag borde bli lärare, att jag är duktig att lära ut, men aldrig i livet.
Jag har inget som helst tålamod med korkade människor och det finns ju en hel del korkade människor där ute i världen, som inte ens verkar vilja lära sig.

Det är inte lätt när man är så mycket smartare än den stora massan...

Fördomar

Mina fördomar om britterna var ju ganska sanna, men vad sägs om britternas (och nigerianernas också, för den delen) om oss svenskar?

Vi är bara två saker:
Blonda och översexuella.

Nu undrar jag bara två saker:

1) Blev de besvikna när jag dök upp?
2) Vem har varit ute och gjort reklam för Sverige?

3½ månader

Så länge sedan var det jag var i närheten av en människa i min egen ålder. Det verkar inte finnas några ungdomar här. Alls.
Min nya bästis är 45 år gammal. Äldre än min pappa.
Fy fasen vilken deprimerande tanke.

Alkoholvanor

När jag bodde i Göteborg drack jag nästan aldrig.
Kan ha att göra med att jag nästan inte hade några vänner, men ändå.

Här dricker jag varje dag. Jag är lite så där härligt lullig varje kväll. Det känns ju hemskt nyttigt.
Kärringalkoholism vid 21 års ålder.

Jag har i 3½ månader sakta marinerat min lever med vin.
Det spelar ingen roll om jag säger till mig själv, att idag ska jag inte dricka, jag har ingen självdisciplin, så när Iona frågar så säger jag alltid ja.

Men att de dricker här i England, det visste man ju redan innan.
Jag hade tre fördomar innan jag kom hit.
Britter är; fulla, bleka och rödhåriga.
Jag nämnde det till en kvinna på en fest en gång. Hon var väl ca 50. Det roliga var att hon inte blev upprörd av att jag tror att alla britter är konstant fulla, utan att jag tror att de är rödhåriga.

Samma kvinna frågade också mig om inte vi svenskar går ut på krogen, dricker oss pissfulla och slåss, precis som de?

Britter är fulla, bleka, rödhåriga huliganer med dåliga tänder.
Jag är inte här för att ragga precis...

På tal om min kropp förresten...

Det är inte bara mitt fel att jag är i så hemskt dålig form just nu.
Det är mina leders fel också.
Ingen läkare vet vad det är för fel på dem, en sa till och med att det inte var något fel alls.
Jag går inte till läkaren längre. Ska vara om jag är döende då.
Vårdcentralen i Kramfors har en stor del i att jag är så bitter.

Whiplashskada har jag också.
I typisk Sophia-anda så fick jag inte den genom en hemsk bilolycka eller så, utan under en fotbollsmatch när jag var 14.
Jag fick en knuff i bröstet och sedan var det kört.

Det är ju inte en jättehemsk whiplashskada, men när smärtan sitter in så vill man bara dö lite. Det strålar från vänster sida nacke upp i huvudet och sedan ner ut efter hela ryggen, enda ner till vänster häl. Synen blir blurrig och jag mår illa.
Värst av allt är väl att jag blir så jävla förbannad. Farligt arg alltså. Om någon kommer i min väg finns det en chans att den dör, eller i alla fall börjar gråta.
Inga hämningar.

Tur att det inte sker så ofta. Då hade jag nog haft ännu färre vänner.

Glansdagar

Idag gick det ovanligt bra på gymmet.
Jag fick inga tårar i ögonen alls. Så sjukt nöjd.
Innan man börjar tänka på hur lätta vikter jag använder egentligen alltså.

Idag när jag satt på cykeln för att värma upp så började jag tänka lite på när jag hade mina glansdagar. Mina fysiska glansdagar alltså.
Jag kom fram till att jag var 11 år. Jag hade en av topptiderna i klassen på 60 meter, jag hade enda gången i mitt liv god kondition och jag var näst starkast i klassen.

Det var alltså 11 år sedan jag hade mina glansdagar. 11 jävla år. Det är ju fruktansvärt pinsamt. Att jag under 11 år bara låtit min kropp förfalla, sakta men säkert.

Här är jag, när jag var 11, i armbrytningsfinal. Vi var tvungen att avbryta finalen efter 10 minuter, för alla blev så less.

Måndag och måsten

Pollennivån är så pass låg att jag vågar sätta mig på moppejäkeln och åka till Royston och mitt pissdåliga gym för att få svettas lite.
Så jävla skönt.
Jag har inte varit där sedan i tisdags pga allt pollen, så nu ska jag dit och ta i allt jag bara kan (kanske till och med inte gråter av axelpressen).

Förövrigt så bråkade jag med hunden i morse. Vi blev sjukt osams.
Nu är hon ute och äter gräs och jag är säker på att det bara är för att jävlas med mig, tvinga mig ta rätt på spyorna senare.
Hundjävel.

Folkölsrace

Folköl är inte gott.
Det är blaskigt och man blir inte berusad utan att behöva dricka ett helt lastbilsflak.

Söndagar är en så satans tråkig dag, för man vet att det är måndag och måsten dagen efter.

Men om man slår ihop de båda och en hög vänner och min gamla lägenhet så får man något så fantastiskt som Folkölsrace. Det vore så jävla fint just nu.
Diskberget i köket stinker gammal fotsvamp, tvätten är diskret placerad i dushen bakom draperiet och ett dussin estetare trängs i min säng med några sexpack folköl var. Sedan är det bara att börja halsa.
Toalettpapperet har tagit slut innan första sexpacket är färdigdrucket.

Sedan sitter man där, som tokfattig student, som la sina sista pengar på folköl, utan toalettpapper och får torka sig med reklam i en halv månad.

Det var bra underbart att vara 18 och kunna prioritera folköl före hygien.

Sakta men säkert...

...börjar jag acceptera min heltidsroll som mamma.
Det är inte alla 21-åringar som vaknar upp en dag och är mor till tre barn på 6, 8 och 11 år.

En lördagskväll innebär inte längre 18 öl med vännerna, utan saft och popcorn framför en Disneyfilm.

Jag tror för övrigt att ena barnet är homosexuellt. Glitterhårband och högklackade skor tillhör inte ovanligheten. Det enda som talar emot är väl att han är sjukligt fixerad vid mina bröst.

Men vem skulle inte vara det? De är ju faktiskt rätt jävla fantastiska.

The Rocky Horror Show

Jag var på Rocky Horror Show idag, iförd en hemskt slampig outfit (jag var sjukt jävla snygg, bara så ni vet). Det var jag, ett gäng transvestiter, ett gäng sexiga städerskor och en 11-årig pojke.

Det är bra tycker jag. Det ska börjas i tid. Utsätt dem för all möjlig skit, härda dem, de små liven.

I övrigt så var det asbra.

Sophia är idag...

...lite hög, lite halt och sjukt jävla less på att vara just Sophia.

Allergier, dessa jävla allergier

När jag var liten var jag allergisk mot allt.
All mjölk utom den tvåprocentiga, alla citrusfrukter, choklad, nötter, mandlar, jordgubbar, hallon, röd paprika, tomat (således allt som innehåller tomat, som ketchup och annat sånt som barn tycker om) och alla stenfrukter. Vissa bär tålde jag ju, som blåbär, vinbär och lingon och så äpple, päron och banan.
Maten var svinigt tråkig men jag hade inte astma, pälsallergi eller pollenallergi, så jag var rätt nöjd ändå.

All allergi gick över när jag började högstadiet. Skitbra. Men 2008 började allt igen. Inte samma allergier dock, utan laktosintolerans och pollenallergi. Så istället för att äta tråkig mat så sitter man här och fiser med uppsvälld mage och rödsprängda ögon.
Så jävla hett.

Pizzaface

I morse fick jag två hemskt fina kommentarer som stärkte självförtroendet hemskt mycket.

H: Är du sjuk eller hemskt trött eller så?
Jag: Nej, vad då då?
H: Din näsa är alldeles rosa. Dina kinder också förresten...

Lite senare får jag även kommentaren "Å, hela din panna är full med prickar!"

Alltså vad fan... Jag trodde att dessa dagar var över när man passerat tonåren?
Hur gammal måste man vara för att kunna sluta oroa sig för att en dag vakna upp med världens finnhärd i hela ansiktet?

.

Följ min blogg med bloglovin

Vädret

Det är sommar här i England. Eller ja, så mycket sommar som det kan bli i England.
Igår snöade det i min gamla hemstad. Inte Göteborg alltså, men där uppe i Norrland.
När jag läste det kände jag en oerhörd glädje över att inte vara där och tänkte lite "rätt åt de som bor kvar, som inte lyssnat när jag sagt att det är dags att ta steget ner mot världen".

Sedan kom jag på en sak. Jag är nog hellre kall med vänner än varm och ensam.

Suck...

Att träna på gym.

När jag var lite yngre än jag är idag så tränade jag rätt mycket. Jag spelade handboll och fotboll och basket och höll på med orientering och all möjlig skit. När jag började på handbollsgymnasiet började jag också att träna på gym. Jag visste ju aldrig vad jag riktigt höll på med där inne dock, utan det blev rundor på de maskiner jag förstod mig något sånär på.

När jag sedan fick lov att sluta träna handboll pga mina skitdåliga leder så slutade jag liksom med allt och blev en riktig estetare istället. En sån som bara super och inte tar hand om sin kropp alltså.
Så jag tänkte, att nu när jag bor här på landsbygden i England utan en enda vän, så borde jag kanske börja träna lite igen.

Sagt och gjort, jag blev medlem på det närmsta gym jag kunde finna och började träna.

Jag hatar det där gymmet. Inte nog med att det är något slags tekniskt gym där man behöver en nyckel som säger åt en vad man ska göra (jag orkar inte ens försöka förklara) utan jag är svagast där.
Det är bara hemmafruar och pensionärer som är där och tränar och utav dem är jag allra svagast.

Jag kommer in, självförtroendet på topp, hårdaste musiken du kan tänka dig i lurarna, sätter mig på en bänk och ska köra lite axelpress. 5 kilo. Vänster axel liksom nästan viker sig och jag får tårar i ögonen. Av 5 kilo.
Bredvid mig sitter någons 74-åriga mormor med 10-kiloshantlarna och jag gråter nästan av 5 kilo.
Jag är medveten om att jag är nybörjare, men hallå, det där får mig bara att vilja sjunka genom jorden och aldrig mer komma fram.

Än en gång får jag liksom bevis på att jag inte riktigt är 21 utan hemskt mycket äldre.
Så jävla illa.

Min nya hobby.

Idag var det söndag, jag var ledig och vädret kunde inte vara bättre, ungefär.
Hade jag haft några vänner hade jag tagit tagit med dem och en vinare till en park och bara hängt, men nu har jag ju inga så det var ju kört redan innan. Istället gick jag ut och rensade ogräs.

Det värsta med det är inte det faktum att jag spenderade min lediga dag med att rensa ogräs, utan att jag tyckte att det var roligt.
Inte roligt "haha", men det var hemskt tillfredsställande.

Det fick mig att tänka på vad jag gör om dagarna för att få tiden att gå och ha lite roligt under tiden.

• Jag löser korsord
• Jag lägger pussel
• Jag putsar silver
• Jag skurar badrummet
• Jag rensar ogräs

Jag är så jävla tråkig.