Dag 26 - Vad är kärlek?

När hjärtat är så tungt att det är svårt att bära, då är det fullt av kärlek.

I kväll har jag tittat igenom gamla bilder från min Härnösandstid. Alla minnen, alla fester, alla resor, alla underbara vänner...

I kväll har mitt hjärta varit så tungt att det nästan ramlat ner i magen.
Jag känner inget annat än kärlek när jag tänker på mina vänner.

Dag 27 - Det här åt jag idag

Misslyckade lussebullar.
Inte så mycket annat än det faktiskt.

Vilken matglädje jag har just för tillfället.

Dag 28 - Mina föräldrar

Familjen. Far, mor, bror och en jätteglad jag.

Mina föräldrar är de bästa. Jag är ledsen att säga det, men så är det. Det kan omöjligt finnas några bättre.

Jag har alltid fått ett enormt stöd hemifrån. Jag har fått ovillkorlig kärlek i massor.

Det är klart det har bråkats och jag har smällde igen min dörr så ofta att färgen lossnade.
Men jag har alltid kunnat komma med problem till mina föräldrar och de har ställt upp på allt de har kunnat.

Jag är ledsen för att jag ofta tagit mina föräldrar för givet. Alla har inte haft samma tur som jag.

Tänk att min pappa var 22 år när jag föddes och min mamma 23. Min ålder alltså. Jag hade inte klarat av att bli förälder, gifta mig, köpa hus, ja, bilda familj, nu! Tänk allt de har klarat av, alla de hinder de har tagit sig förbi...

Mina föräldrar är mina största idoler. Så är det bara.

Dag 29 - Min första kärlek

Han var ett år äldre och visste inte ens om att jag existerade.

Jag var 6 år och hade precis börjat på lekis och mitt hjärta slog lite extra hårt när jag såg den här killen. Jag visste inte ens vad han hette det första halvåret, men det ändrades en dag då förskoleklassen och Åk 1 skulle på utflykt tillsammans.

Vi var uppdelade i grupper och jag hamnade i samma grupp som honom. Jag var så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen! Jag visste vad han hette nu också; Johan.
Sedan säger min fröken Eva det otroliga... "Sophia du går med Johan". Jag skulle alltså gå hand i hand med världens vackraste pojke.

Jag var kär i den killen i två år och han visste fortfarande inte att jag existerade, men det var ok, för jag hade gått hand i hand med honom en hel dag när jag var 6 år och det var fantastiskt!

Dag 30 - Presentera mig själv

En tjock och glad unge som fått tilltalsnamnet Sophia.

Det är svårt att presentera sig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är än tror jag. Det här året i England har jag förändrats rätt mycket och det är svårt att sätta ord på hur jag är, vem jag är.

22 år, brunett (egentligen är jag lite blond), 169 cm över havet. Mer då?

Jag vet inte.

Jag tror att jag är glad, självständig, smart, lat, lite nedlåtande, naiv, bitter, stark (psykiskt, inte alls fysiskt)...

Jag kommer nog inte på mer. Önskar att någon annan hade kunnat presentera mig, så slapp jag börja grubbla på vem jag är.

31 - De sista 30 dagarna

Jag tänkte, precis som så många andra runt om i bloggvärlden ha olika dagsteman.

Det ska jag sköta nu, mina sista 30 dagar i England. De flesta börjar på dag 1 och arbetar sig upp, jag vänder lite på siffrorna så att de passar min nedräkning!

Dag 30 – Presentera mig själv.
Dag 29 – Min första kärlek.
Dag 28 – Mina föräldrar.
Dag 27 – Det här åt jag idag.
Dag 26 – Vad är kärlek.
Dag 25 – Min dag.
Dag 24 – Min bästa vän.
Dag 23 – Ett ögonblick.
Dag 22 – Min tro.
Dag 21 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 20 – Mina syskon.
Dag 19 – I min handväska.
Dag 18 – Den här veckan.
Dag 17 – Vad hade jag på mig idag.
Dag 16 – Mina drömmar.
Dag 15 – Min första kyss.
Dag 14 – Mitt favoritminne.
Dag 13 – Min favoritfödelsedag.
Dag 12 – Detta ångrar jag.
Dag 11 – Den här månaden.
Dag 10 – Ett annat ögonblick.
Dag 9 – Det här upprör mig.
Dag 8 – Det här får mig att må bättre.
Dag 7 – Det här får mig att gråta.
Dag 6 – En första.
Dag 5 – Mina rädslor.
Dag 4 – Min favoritplats.

Dag 3 – Det här saknar jag.
Dag 2 – Mina ambitioner.
Dag 1 – Ett sista ögonblick.

32

Jag berättade ju lite hastigt om min tumme.

Så här såg den ut dagen efter att jag hyvlat bort halva.

Och om ni undrar varför jag ser så underlig ut, så är det för att jag är född så.

Och om ni undrar om jag photoshopat min tumme så kort och tjock, så nej, jag är född så.

37

Igår omfamnade jag min mest morbida sida.
Jag pratade lite med en "vän" härifrån som är ung. Bra mycket yngre än jag och denne "vän" påpekade hur gammal jag var. Jag svarade med att säga att "ja, det är nog lika bra jag börjar planera min begravning". Och det gjorde jag.
Jag vet precis hur min begravning ska se ut nu. Jag valde till och med den låt som ska spelas.

Idag har jag inte gjort annat än att lyssna på den låten. Vilket sjukt beteende. Jag blir nästan lite rädd för mig själv.

Imorgon är det konsert, sedan blir jag förhoppningsvis normal igen.

41

Hur ser denna måndag ut än så länge?
Jo, jag försov mig, upptäckte att jag fått urinvägsinfektion, jag har en redig mensvärk, känner mig lite allmänt pmsig, har 16 timmars arbetsdag och på väg till skolan så började det snöa. Så där mycket på riktigt.

Jag vill bara lägga mig ner och sova.

48

Vilken jävla vecka förra veckan var.

Låt oss gå igenom dag för dag, bara för skojs skull!

Måndag:
Kliver upp tidigt som vanligt, hittar ett barn i soffan. Han är sjuk. Spyr och håller på och äcklar sig. Sån där magsjuka som jag aldrig haft. Jag försöker koncentrera mig på att jobba lite, men det är svårt när man tar hand om ett barn som är sjukt märkte jag snabbt.

Efter middagen var det kör. Kören kan fortfarande inte låtarna. Det var då mindre än 3 veckor till konsert.

Tisdag:

Barnet är fortfarande sjukt. Jag skickar ut ett sjukt långt mail till hela kören med en jävla massa information. Efter det börjas det. Jag får 2000 mail (jag överdriver aldrig) tillbaka och det visar sig att sopranerna har ett internt bråk. Detta bråk ska visa sig ta tre dagar och ytterligare 5000 mail att lösa. På tisdagar åker jag normalt till gymmet, det blev inte av den dagen. På kvällen när jag sitter där och vi ätit middag så kommer mamman hem. Pappan och mamman går iväg och pratar och sedan kommer pappan ut och viskar till mig att "jag måste ta Iona till sjukhuset, hon har skyhögt blodtryck och stickningar i armen, säg inget till barnen".
Sedan försvann de. Och där satt jag med tre barn som undrade var tusan deras föräldrar var. Som tur är var det bara högt blodtryck som var problemet.

Onsdag:
Alla barn kommer iväg till skolan och jag får lite lugn och ro att arbeta! Trodde jag ja.

Högstadiet ringer och nu är det äldsta barnet också sjukt. Väcka pappan som jobbar natt och säga till honom att åka och hämta sjuklingen. Efter det så spenderade jag hela onsdagseftermiddagen med att måla vardagsrumsväggar.

Torsdag:

Äldsta barnet var fortfarande sjukt och jag fortsatte med att måla vardagsrumsväggar.

Runt middagstid började jag känna mig lite yr, men jag tänkte att det hade med hunger att göra, så jag åkte iväg på handbollsträning ändå. På vägen hem kände jag mig svimfärdig. Inget man gärna vill känna sig när man sitter på en moppe. Jag kom hem, satt mig ner och vid datorn och det blev bara värre och värre.
Sedan bara kom det. I min sopkorg. Den där magsjukan jag aldrig hade haft. Frossa och sånt där mysigt hela natten.

Fredag:

Vaknade klockan 7, för jag visste inte om mamman visste att jag var sjuk. Hittade äldsta barnet på golvet i badrummet med en skål framför sig. Mamman vaknade och sa till mig att gå och lägga mig. Det gjorde jag. Sedan sov jag till och från till klockan 17 den eftermiddagen, trots att det renoverades vardagsrum precis utanför min dörr hela dagen.

När jag vaknade mådde jag bättre, men dock inte så bra att jag hade kunnat ta mig till London och träffat kära Nille som var bestämt sedan långt innan, men så pass bra att jag kunde öva pausunderhållningsmaterial med killen som ska kompa mig på gitarr, för det var tydligen enda gången det kunde ske. Kom hem sent gjorde jag också.

Lördag:

Vaknade med dödshuvudvärken och slängde tillslut i mig ett paket med värktabletter som inte hjälpte alls. Försökte få något vettigt gjort alls, men det gick inte så bra. Åt lite middag (som jag fick behålla, YES) och sedan gick jag på teater, själv. Jag gör mycket själv. Inte alls deprimerande. Det var himla underhållande faktiskt och jag träffade min 45-åriga bästis också så helt ensam blev jag inte tillslut. Drack två öl och vinglade hem (jag hade alltså bara ätit lite lasagne sedan torsdagen). Kom på att jag skulle spela handboll dagen efter och blev lite arg på mig själv för att jag drack öl. Satte väckaren på 7 och gick och la mig.

Söndag:

Mådde fruktansvärt dåligt när jag vaknade, men hade inget nummer jag kunde ringa och meddela att jag inte skulle komma så jag åkte iväg ändå! Iväg åkte vi till Leyton, London. Väl där visade det sig att den fantastiska hall vi skulle spela i var ett tält med samma temperatur inne som det var ute. SVINKALLT! Jag är inte den som är den, men när jag värmde upp i mål så gjorde det satans ont att få skotten på händerna kan jag lova. Som tur var så dök vår målvakt upp och jag slapp stå i mål! Matchen gick åt helvete, vi förlorade med 30-13, men då spelade vi också mot Englands bästa lag. Kom hem, åt middag, andades ut och tänkte att nästa vecka kommer INTE bli lika hemsk!

Men jo, det kommer den.
Hur vet jag det?
Jo för jag började morgonen med att hyvla bort halva min tumme.

52

Tycker att det är lite roligt att jag försökt att börja läsa en artikel om Prokrastinering i två dagar nu.

Jag är hopplös.

Annars har det här varit en sjuk vecka, jag berättar mer när den är över!

55

Vad gör jag denna måndag?

Inget av det jag borde i alla fall.
Det är vård av barn, det är ostätande och det är genomgång av failbook.

Jag borde jobba med låtarna. Jag borde verkligen inte äta ost då jag är lack toast and tolerant (failbook.failblog.org, tack för den (lactose intolerant för den som inte förstod (laktosintolerant för den som inte kan engelska))).

För övrigt tycker jag att det är jävligt dålig stil att bli sjuk när jag har så mycket att göra...

56

20 dagar till körkonsert.
Jag mår lite dåligt när jag tänker på det.
Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Det kommer inte gå bra. Det kommer att gå så fruktansvärt dåligt.
Och allt är mitt fel.

En lite roligare grej är att jag kommer att göra pausunderhållningen. Det blir trevligt.
Det var länge sedan jag var på scen på det sättet!

60

Men herrenån vad smart jag var idag.
Jag tänkte att eftersom jag gått ner 7 kilo nu (eller en sten och lite till som de säger här i England) så är det inte så farligt om jag äter den sista tårtbiten till lunch.
Hur fel kan man ha egentligen? Jättefel.
Fy helvete vad jag mår illa.

2 månader kvar. Jag börja känna stressen. Det är helt sinnessjukt hur snabbt den här tiden har gått. Jag kommer inte att sakna att bo i en annan familjs hus. Jag kommer inte sakna att jag måste vara tyst hela dagarna för att pappan ligger och sover.
Jag kommer inte sakna hur otroligt bortskämda de här barnen är och jag kommer inte sakna allt tjatande och städande.
Men det finns så otroligt mycket som jag faktiskt kommer att sakna att det bara vrider om i magen på mig när jag tänker på att jag om 60 dagar lämnar allt för alltid.

Varför gör jag alltid så här? Varför flyr jag alltid till ett nytt ställe?
Från Kramfors till Härnösand (Stockholm - Kramfors räknas inte, det var mina föräldrar som ville fly huspriserna), från Härnösand till Göteborg och från Göteborg hit.

Jag kan ärligt säga att det var hemskt länge sedan jag tyckte om mig själv så mycket som jag gör här och nu.
Jag tappar alla de där kilona jag la på mig när jag mådde som sämst, jag provar nya saker och mitt självförtroende har då aldrig varit så här högt.
Jag vet att jag kan, jag är bra på hemskt mycket.
Det kanske är dags att sluta vara så bitter, sluta fly, sluta klaga, sluta skylla allt på alla andra utom mig själv?

Jag har nu 60 dagar på mig att komma på hur jag ska klara av att ta med den jag är nu hem till Göteborg igen, så att jag inte faller tillbaka till gamla vanor.

Jag vill inte dit ner igen.

65

Ååå, vad skönt! 5 kilo på 4 veckor.
Jag är nöjd. Så nöjd att jag ska fira det med att titta på fyrverkerier i Cambridge i kväll. Själv.

Edit: I spöregn. Mysigt!

67

Saker att hata idag:

Någon låter bli att städa mitt rum hela tiden så jag kan inte öppna dörren!

Någon tappar bort mina glasögon hela tiden så på kvällarna ser jag inget längre!

Någon skiter i att tvätta mina kläder så nu ligger allt jag äger i tvättkorgen och är helt oanvändbart!

Någon har förstört ännu ett par hörlurar så nu kan jag inte lyssna på musik som jag vill på nätterna.

67

Dagens tanke:
Varför vill så många få tag på Adam och varför har han gett ut mitt nummer istället för sitt eget?

Jag tänkte att jag skulle hålla mitt rum skinande rent i 67 dagar.
Jag brukar köra på ursäkten att det är ett organiserat kaos och att det bara är ett äkta geni som klarar av att leva så, men, nu när mitt rum är så minimalt så funkar det inte på samma sätt, för just nu kan jag inte ens öppna dörren.

Om jag ändå hade en liten hylla i det här jävla gästrummet...

70

Igår klev jag upp tidigt.

Jag satte mig på moppen och åkte in till Cambridge och väntade på folk.
Jag klev in i en bil och guidade chauffören genom London till Crystal Palace National Sport Centre.

Jag värmde upp min stela kropp.
Jag räddade några skott, släppte in 22.
Jag skrek av glädje när mitt lag gjorde det 23de målet och vi vann.

Jag blev ännu gladare när jag fick reda på att laget vi mötte var rankat nummer 3 i hela landet (säger inte mycket dock, det är England vi pratar om).

Jag tittade på pojkarnas match och de förlorade.
Jag satte mig i en bil full av karlar som pratade om svordomar och maskeradfester.
Jag satte mig på moppen och åkte hem.
Jag sminkade mig, klädde på mig en klänning (!?) och gick på kalas.
Jag kände mig lastgammal hela kvällen.

Igår gick jag och la mig hemskt sent.

74

Yngsta ungen pratar gärna med sig själv. Hon leker skolfröken och har 20 elever, eller så har hon konsert och får stående ovationer och nu, nu står hon i hallen och leker... ja... jag vet inte vad faktiskt...
Axat ur ungens lekande;
"Oh my GOD! Did you just try to beat her up? I'd like to see you try to beat me up! Go ahead, beat me up and I will KILL you!"

Borde jag bli rädd?
Jag menar, det är ju inte första gången hon kläcker ut sig helt störda saker?!

Nu ska vi på bio men först tänkte jag passa på att köpa underkläder.
Känns passande när man tar med sig tre barn på stan!

75

När 30 engelsmän sjunger på svenska kan man inte göra annat än att skratta.