60

Men herrenån vad smart jag var idag.
Jag tänkte att eftersom jag gått ner 7 kilo nu (eller en sten och lite till som de säger här i England) så är det inte så farligt om jag äter den sista tårtbiten till lunch.
Hur fel kan man ha egentligen? Jättefel.
Fy helvete vad jag mår illa.

2 månader kvar. Jag börja känna stressen. Det är helt sinnessjukt hur snabbt den här tiden har gått. Jag kommer inte att sakna att bo i en annan familjs hus. Jag kommer inte sakna att jag måste vara tyst hela dagarna för att pappan ligger och sover.
Jag kommer inte sakna hur otroligt bortskämda de här barnen är och jag kommer inte sakna allt tjatande och städande.
Men det finns så otroligt mycket som jag faktiskt kommer att sakna att det bara vrider om i magen på mig när jag tänker på att jag om 60 dagar lämnar allt för alltid.

Varför gör jag alltid så här? Varför flyr jag alltid till ett nytt ställe?
Från Kramfors till Härnösand (Stockholm - Kramfors räknas inte, det var mina föräldrar som ville fly huspriserna), från Härnösand till Göteborg och från Göteborg hit.

Jag kan ärligt säga att det var hemskt länge sedan jag tyckte om mig själv så mycket som jag gör här och nu.
Jag tappar alla de där kilona jag la på mig när jag mådde som sämst, jag provar nya saker och mitt självförtroende har då aldrig varit så här högt.
Jag vet att jag kan, jag är bra på hemskt mycket.
Det kanske är dags att sluta vara så bitter, sluta fly, sluta klaga, sluta skylla allt på alla andra utom mig själv?

Jag har nu 60 dagar på mig att komma på hur jag ska klara av att ta med den jag är nu hem till Göteborg igen, så att jag inte faller tillbaka till gamla vanor.

Jag vill inte dit ner igen.