Small talk

Jag kan inte småprata. Inte alls.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det blir helt tyst och jag nickar lite lätt samtidigt som jag tänker "undra om det är meningen att jag ska säga något nu?".

Igår när jag och Barbie var i London så blev vi bjudna på lunch av min mammas vän.

Hon var trevlig, jag trodde inget annat heller iofs.

Denna kvinna är gravid. Vi satt och pratade om au pair-situationer och om man gillar stark mat eller inte. Jag startade inte något av samtalen. Det var Barbie som skötte sånt.

När lunchen var över och jag och Barbie skulle åt ett håll och mammas vän åt ett annat så blev det några sådana där artighetsfraser "det var trevligt att äntligen träffas" "ni får ha det så bra" osv osv. Barbie klämde även till med en "lycka till med barnet". Jag stod rätt tyst.

Mammas vän höll sig om magen och sa "jag måste skriva ett mail och berätta för din mamma vad det blir, hon vet inte än, jag fick reda på det för två veckor sedan".

Jag bara nickade och mammas vän stod och tittade på mig.

Sedan sa vi hejdå och vi gick.

Jag undrar nu; skulle jag ha sagt något? Skulle jag ha frågat vad det blir? Borde jag kanske frågat mer om hennes liv?

Jag är för självupptagen tror jag.
Eller bara socialt handikappad.

Troligtvis båda två.