Att träna på gym.

När jag var lite yngre än jag är idag så tränade jag rätt mycket. Jag spelade handboll och fotboll och basket och höll på med orientering och all möjlig skit. När jag började på handbollsgymnasiet började jag också att träna på gym. Jag visste ju aldrig vad jag riktigt höll på med där inne dock, utan det blev rundor på de maskiner jag förstod mig något sånär på.

När jag sedan fick lov att sluta träna handboll pga mina skitdåliga leder så slutade jag liksom med allt och blev en riktig estetare istället. En sån som bara super och inte tar hand om sin kropp alltså.
Så jag tänkte, att nu när jag bor här på landsbygden i England utan en enda vän, så borde jag kanske börja träna lite igen.

Sagt och gjort, jag blev medlem på det närmsta gym jag kunde finna och började träna.

Jag hatar det där gymmet. Inte nog med att det är något slags tekniskt gym där man behöver en nyckel som säger åt en vad man ska göra (jag orkar inte ens försöka förklara) utan jag är svagast där.
Det är bara hemmafruar och pensionärer som är där och tränar och utav dem är jag allra svagast.

Jag kommer in, självförtroendet på topp, hårdaste musiken du kan tänka dig i lurarna, sätter mig på en bänk och ska köra lite axelpress. 5 kilo. Vänster axel liksom nästan viker sig och jag får tårar i ögonen. Av 5 kilo.
Bredvid mig sitter någons 74-åriga mormor med 10-kiloshantlarna och jag gråter nästan av 5 kilo.
Jag är medveten om att jag är nybörjare, men hallå, det där får mig bara att vilja sjunka genom jorden och aldrig mer komma fram.

Än en gång får jag liksom bevis på att jag inte riktigt är 21 utan hemskt mycket äldre.
Så jävla illa.